Flora
Vissa möten med människor i stor nöd berör en verkligen på djupet… Jag sitter i ett gammalt träskjul på ca 3 kvm med kartonger som lappar ihop alla hål så att det inte skall regna in för mycket, men ändå måste hinkar placeras ut i det trånga utrymmet när regnoväder kommer. Framför mig sitter en ung och sargad mamma vars tårar trillar ner för hennes kinder. Med darrande röst berättar hon hur hon vid 18 års ålder blivit våldtagen av en man från Malaysia. Hon blev gravid, och dessutom smittad av HIV. Inte nog med detta så förlorade hon sitt jobb….
Hennes pappa blev dödad i kriget när hon var liten och mamman dog när hon var 15 år. Fattig och totalt utlämnad tvingades hon och hennes bror att börja jobba. Men hon förlorade sitt jobb. Hon ägde ingenting denna dag som jag satt och pratade med henne första gången och hennes då 4 årige son gick inte i skolan pga att hon knappt hade pengar till mat. Grannar hjälpte till med lite mat då och då, men hennes situation var under all värdighet. Jag gav henne lite socker, mjöl, ris och 2 tvålar och tårarna rann på henne av tacksamhet och hon sa -Detta är för mycket…
Det är svårt att med ord att förklara känslan av att sitta med en HIV positiv ensamstående mamma, som haft en tuff start i livet, utan pengar och utan mat som visar en sådan djup tacksamhet över så få saker i våra mått räknat, men här betyder överlevnad… Hennes livsöde berör och hennes ödmjukhet berör ännu mer. När jag nästa dag tog med mig pojken så att han kunde få börja i skolan, så går det inte att beskriva hur lycklig han och hans mamma var över denna möjlighet till förändring för denna lilla familj.
Idag så går Jeremiah i skolan och han älskar att vara med de andra barnen och lära sig läsa och skriva. De har fått ett nytt hem och även en säng att sova i för första gången för Jeremiah. De har även fått kläder och skor. Flora har nu fått ett jobb så nu hon kan ge mat till sig och sin son. Hon skiner som en sol idag och man kan inte tro att det är samma kvinna som jag träffade för ett år sedan..
Flora 1:dagen (tunn& mager) Flora efter 1 månad (solstråle!)
Deras skjul som jag fann dem i.. Utanför deras nya hus.
Jeremiah, så fin liten kille! Jeremiahs födelsedag!
Salomon
My name is Salomon Kazibwe. I was born in a village 2 hours drive Kampala. I had polio when I was born whish caused me to be lame. It was very difficult being disabled living in a small village. I didn’t get any walking sticks or a wheelchair, because there were no hospitals around or money to go all the way to Kampala. We were very poor and sometimes we lacked even food.
I was crawling and it wasn’t easy when I started school. Both adults and children would treat me bad and look down on me as though I wasn’t worth anything.
When I was 6 years I lost my father and I was staying with my mother, two brothers and one sister. I got an opportunity to go to a school for orphans and disabled children. They even gave me walking sticks when I started there at a age of 11 years. I was living at the school all the terms. When I finished primary 7, the school didn’t help anymore after that so I couldn’t continue to secondary school. I needed to move back home again and it wasn’t easy. They didn’t treat me good and there was no food, so I escaped from home and went to Kampala alone. I was 15 years old.
That’s when my life started to be really bad. No food, nowhere to sleep and struggling to survive.
I slept on the street and walked many days without any food. Sometimes I could get only one meal in one week. I tried to beg outside restaurants, but it wasn’t easy. I met other street children and we slept together tried to cover us from rain and coldness. The life was hard. I was attacked by others from the street, was dirty and always hungry. When I was sitting on the ground and begging, some people even steped on me.. No one respected me and you always feel worthless..
One day I reached a church that I heard some songs from. There were some people that were singing and they let me join them. They told me to come back when they heard I could sing. I became a Christian and my faith grew and I knew that God loves me and I’m worthy.
One night some other older street kids beat up my best friend badly. They didn’t hurt me, but to see my friend being attacked like that made me desire to try to find another place to sleep. I found a parking place for lorry’s and started to sleep under them up to one day when a man found me and help me to rent a small storage that I could cover myself in instead. I even got a wheelchair and I started to beg money from the roads, but they stole it unfortunately from me. I lost the hope totally.
I lived 6 years on the street until Joanna found me. I was so alone before, but now God sent me a person that cares and released my burdens. She bought a new wheelchair and clothes to me. STEPS even rented a room to me and the best day in my life was when Joanna took me to start the school again. My biggest dream has always been to work as a radio presenter. Now I got the opportunity to start in a media school and study TV and radio presentation.
The school was so nice for me and people treat me well. For the first time in my life I feel that people respect me. I’m so happy to get an education! Thanks to STEPS people’s lifes are changing. I hope they be able to continue to transform more children’s lifes. I believe that God is going to bless them richly.
